New York - New York. 2010

Nu har vi nått andra sidan, det vill säga Stilla havet och San Francisco. For ner hit via Lake Tahoe som var riktigt vackert.

Vi hittade Berts Cafe i South Lake Tahoe. Ett sådant där läckert gammal ställe med barstolar. Där tog vi en fika innan vi drog vidare ned mot San Francisco.

Vi stannade till för en improviserad lunch bredvd postkontoret i Camino.

Henriette hittade en postbil som vi tyckte var värd ett foto.

Varmt som tusan hela vägen ned till dess att vi når San Francisco. Här är det kallt! Typiskt när vi ska ligga still här ett par dagar. Vi får se hur det utveckla sig.

Service av motorcyklarna väntar nu. Henriettes imorgon och Håkans på lördag.

Körda kilometer 5 294

Idag skulle vi ha en ren transportdag, tvärs över Nevada öknen. Inte kul, inte tråkigt. En sträcka som skulle avverkas. Nu sitter vi på hotellet i Reno och summerar en dag som innehållit upplevelser klart utöver det vanliga.

För det första så följer Interstate 80 det gamla California Trail. Samma väg som en gång användes av de människor i de Wagontrains som gick genom Nevada på väg mot det nya livet i Kalifornien. Man kan bara ana de strapatser som dessa människor gick igenom. Interstate 80 genom Nevada öknen är inte den roligaste vägen som finns. Men samtidigt så är det ett mäktigt landskap som breder ut sig och den går så högt som 2 300 meter via Emigrants Pass. Det var varmt (+38) och det har varit UTAN SIDVIND idag! Det är alltid en bra sak.

Det måste finnas någon form av specialtillstånd för långtradarna som kör på den här vägen för de är långa, riktigt långa. Sedan kör de fort och drar upp en ordentlig turbulens. Spännande varje gång.

Värmen gjorde att vi hittade ett tempo där vi körde 7-8 mil, sedan vätskepaus. Vi tömde 3 liter vätska under vägen. Man får ta det bit för bit. Sedan är ju Nevada en rätt rolig delstat för en svensk från landet där Svenska Spel bestämmer allt. Här så är en rast en ursäkt för spel. Följaktligen så har alla bensinstationer en casinohörna. Alla småstäder med mer en tre hushåll har ett casino. Rätt kul när man kört 8 mil utan avfart, så kommer en avfart men inga hus eller tillstymmelse till litet samhälle, men ett casino finns det.

Dagens höjdpunkt var David. Som av en händelse så inföll vår rast i ett litet samhälle som hette Lovelock. Vi letade upp ett hörn med skugga och tog det lugnt några minuter. Sedan skulle vi fara vidare. Av en tillfällighet så åker vi runt hörnet istället för att göra en U-sväng tillbaka där vi kom från. Där ser vi David. Rättare sagt vi ser hans 1950 Chevrolet med tillika gammal husvagn. Vi bromsar in, det här måste kollas upp. Det visar sig att David är en riktigt trevlig prick med en fantastisk historia. Bilen inköptes tillsammans med husvagnen 1969. Han hade fått erbjudande om att jobba som ljudtekniker på en musikfestival på östkusten. Han och hans fru tog bil med husvagn och for till New York State, närmare bestämt i Woodstock. David är en livs levande person som varit delaktig i Woodstock!! Helt plötsligt så blev mötet fantastiskt med det han kunde förmedla från den tiden.

Det är det här som är att resa. Möten mellan människor och de historier som byter ägare.

Vi fann även ett monument tillverkat av en Indian som inte var helt nöjd med den behandling som indianer får i USA. Som ett monument så har han skapat ett konstverk mitt ute i öknen av skrot. Om det är vackert eller ej avgör ni själva. Vi fann det hela synnerligen intressant.

Bonneville Salt Flats

Körda kilometer 4 410

Vi for iväg från Salt Lake City på förmiddagen och satte kurs västerut längs Highway 80. Rakt ut i saltöknen. Ganska kul att Köra på en väg som inte avviker från en rak linje på 67 km….ett tag.

Med lite fix kan man dessutom fotografera medan man kör, det händer ju inte så mycket.

Strax innan delstatsgränsen mot Nevada så ligger Bonneville Salt Flats. Platsen där i stort sett alla hastighetsrekord på land slagits sedan 1920-talet. Det är bara att köra ut i saltöknen om man så önskar, ingen avstängd bana här inte. Rätt kul grej. Här har människan strävat efter att flytta fram gränsen för vad som är möjligt under så lång tid.

Vi fortsatte sedan västerut och dagen tog slut i Elko, Nevada. En sådan där stad som inte hade funnits om det inte varit för Nevadas liberala spellagar. Det är bara öken och tomt i 15 mil, sedan mitt i så dyker det upp en mindre stad, sedan öken igen.

Inatt valde vi att bo på ett av flera tillgängliga casinon, vi är ganska kassa kunder efter som ingen av oss spelar.

Körda kilometer 4 375

Yellowstone – Salt Lake City

Resan ner från Yellowstone var lite varierande. Vi är på väg söderut mot Salt Lake City. Där viker vi av mot Nevada och Caifornien. Vi kommer att passera Bonneville Salt Flats, världens kanske mest berömda hastighetsbana.

De första 20 milen från Yellowstone var riktigt trevliga. Sedan kom vi upp å Interstate 15 i Idaho Falls och hade halv storm, sidledes! Igen! Fast den här gången var det lite positivt, vinden kom nu från höger. Efter alla dessa mil så kan vi lugnt säga att regn är inga problem, värme går att lösa, kyla går att klä på sig. Men sidvind är det jäkligaste som finns , garanterat. Henriette höll vid ett tillfälle på att åka i backen i en kastvind(storm). Förhållandet med vikt och storlek är inte optimalt för Henriette. Hon skulle behöva en viktökningskurs. +30-40 kg skulle göra susen. Vi tankar Henriettes motorcykel så ofta vi kan, det ger åtminstone lite vikt.

Vinden mojnade till slut av och det blev rätt schysst körning på slutet.

Framme i Salt Lake City tog vi in på campning och gjorde det fältmässigt igen.

Vi frågade i receptionen vad man kan göra på en snabbvisit I Salt Lake City. Rekommendationen var mormontemplet. Vi hoppade över det, tog en promenad till en mataffär och köpte köttgryta på burk istället! Kanonkväll med en kall öl.

Värt att nämna som reseberättelse:

Våra Svenska registreringsskyltar ger en enorm mängd kontakter! Vi har aldrig varit med om något likande. Varje stopp tar minst 15 minuter extra för att folk vill prata. Det är hittills resans stora behållning. Alla dessa nya människor vi träffar. i en vägkorsning i Salt Lake City så tutar bilen bredvid på Henriette.

-Hej jag är fra Norge, måste hälsa på Sverige. Jag bor i Californien. Ha det grejt!

Sedan blev det grönt och våra liv blev berikade med en rolig upplevelse.

Körda kilometer 3 845.

Idag har vi kört världens vackraste väg. Beartooth Highway och därefter genom Yellowstone National Park. En hel dag fylld av upplevelser varenda meter.¨När vi passerade Beartooth Pass på 3.700 meters höjd så var temperaturen hela 5,5 grader. Jätteskönt. Nu har vi kört motorcykel i 5 – 40 grader inom loppet av några dagar. Intessant.

Det ligger rätt mycket snö kvar när man går igenom Klippiga Bergen, förvånansvärt mycket.

Vi åt lunch i pittoreska Cooke City för att sedan tillbringa resten av dagen genom Yellowstone.

Vid ett tillfälle så kommer vi fram till stillastående trafik. En buffelhjord är på väg över vägen. Som svenskar från trygghetsnarkomanernas land så börjar man titta efter utvägar, man ser irriterade buffel-tjurar och man blir lite orolig. Det står en annan motorcykel med två personer vid sidan av vägen och väntar på att bufflarna ska gå över. Vi är oroliga, bufflarna är ju bara 15 meter bort. De står och röker utan ett bekymmer i världen. – De har snart gått över, sedan åker vi vidare. Lite lätt nervösa rullar vi med trafiken när den sista bufeln gått över vägen. Det är riktigt respektingivande djur. En fullvuxen tjur väger ca 1 000 kg, kan vara elak och springer i 55 km/t. Nu är vi en erfarenhet rikare.

Vi såg sovande Grizzly och fick klart för oss att man stängt några campingplatser på grund av närhet till Grzzly. Här står inte människan högst upp i näringskedjan!

Att åka Harley är en livsstil som ter sig på många olika sätt. När det är kyligt uta så täcker man ansiktet med olika prydnader. En del tar en scarf, andra tar “annat”.

Yellowsone har även en del vulkanisk aktivitet som syns framför allt på de varma källor som finns lite här och var.

Vi kom fram tilll West Yellowstone som precis var i färd med att ha sin 4th of July parad. Jättekul att se. Det är inte svårt at se hur man bygger upp värdet kring “my hometown” när man ser en amerikansk parad.

Imorgon börjar vi sista sträckorna innan Californien. Vi kommer att gå via Salt Lake city innan vi åker ut i öknen genom Nevada. Men innan öknen gör vi ett stopp i Salt Lake Dessert och Bonneville Salt Flats.

Körda kilometer 3 820

Deadwood, SD – Redlodge, MT

Lång transportsträcka över Wyoming och Montanas slättland. Det finns inte något slut på vidderna känns det som när man kör. Hur många mil man än tillryggalägger så tar det aldrig slut.

Vi passerade även Little Big Horn, Custers sista strid. Idag ett stort monument över amerikanska armens nederlag. Som europé så saknar man ett monument över indianernas seger….

Vidare ned mot Red Lodge som ligger vid foten av Klippiga Bergen. Fältmässig övernattning. Vi åkte in till Red Lodge för att äta middag och kunde konstatera att Amerikanerna antagit ett skandinaviskt sätt att fira dagen innan 4:e juli. Inte torrt med andra ord.

Deadwood, South Dakota

Körda kilometer 3 550.

Vi fick ett tips igår om Deadwood, South Dakota från Dave. Vi beslutade oss för att kolla upp det så imorse lämnade vi Rapid City för Deadwood.

Helt rätt beslut.

Det här är en riktig västernstad med mycket intressant historia. Det kanske mest uppseendeväckande var mordet på Wild Bill Hickok 1876. Han avvek från sin vana att aldrig sitta med ryggen mot dörren och blev under ett pokerparti skjuten av James McCall. I sin hand hade han då par i åttor och par i ess. Alla svarta. Därifrån kommer benämningen ”död mans hand”.

Han ligger begravd på Mt Moriah Cemetary. I graven bredvid vilar Calamity Jane. Det är dock en helt annan historia.

Vi tillbringade hela dagen i Deadwood och tillbringar även natten här innan vi far vidare mot Red Lodge, Montana i morgon bitti. Lång resa och dag framför oss.

Deadwood är verkligen värd ett besök och även att åka runt bland dalarna i området. Vi for upp till Lead för inhandling av förnödenheter samt att vi också ville tvätta våra motorcyklar. De hade gått en vecka i ur och skur så det var dags för en uppfräschning.

Vi har generellt sett väldigt dålig telefontäckning här, vilket är konstigt då alla amerikaner har en mobil så täckningen borde fungera. Så för er som tycker att vi inte hör av oss så har ni nu förklaringen varför. Vid angelägna ärenden så vore det toppen om ni även mailar.

Black Hills, South Dakota, torsdag 1/7

Fortfarande 3 270 kilometer (vi har idag kört 200 kilometer men de räknas inte)

Idag for vi in i Black Hills National Forrest. Riktigt annorlunda efter att ha kört nästan 600 kilometer ”platt landskap”. Helt plötsligt reser sig berg och skog.

In i National parken och upp mot Mt Rushmoore.

Intressant med Mt Rushmoore. När man som utlänning går omkring och tittar på de här ansiktena som är skulpterade i berget så slås man av en känsla. Det här är en de händelser där en Amerikan hämtar sitt patos för sitt land. I Sverige upplever vi avsaknad av sådant här. Vi koncentrerar oss på det som inte är bra och håller fast vid vårt resonemang. Här noterade vi flera som satt och njöt av känslan av ”att vara” och att vara på den här platsen. Vi noterade också flera föräldrar som lärde sina barn historien om sina presidenter och patriotism. Ibland kan vi tycka att vi skulle behöva lite av det vi såg idag även hemma.

Vi for vidare in i Custer State Park. Här finns en av tre Buffalo-hjordar med genetisk ursprung till de vilda hjordar som for fram över prärien för länge sedan. Man begränsar hjorden till 1 500 djur vilket styrs varje höst då man samlar in all djur för räkning och genomgång.

Vi använder oss av ordet Buffalo men den korrekta termen är North American bison men vi förkortar lite i vårt skrivande.

Vi var lite oroliga då vägarna är kantade av skyltar där man påpekar att Buffalo är farliga djur och man bör hålla avstånd. Vi träffade ett par som dagen innan stått mer eller mindre i en Buffalo-hjord. Stärkta av den diskussionen for vi iväg och kom inte särskilt långt innan vi stötte på de första bufflarna. Mäktiga djur som tar sitt liv med ro. Rätt coola. Står där och tuggar gräs med full vetskap att de kan spinga rakt över dig närhelst de önskar. Håll dock avståndet, detta är vilda djur!

Cuser har även en vild åsnehjord. Rätt benämning är Jackass, eller mulsna. Dessa är släktningar till ett arbetslag mulsnor som efter utfört arbete för många år sedan släpptes vilda. De kallas Begging Burros eftersom de lärt sig att det finns mat i bilarna som kör genom Custer. Totalt trafikstopp uppstår ibland när de är hungriga och bara står mitt i vägen och väntar.

Värmen är klart påtaglig eftersom den ligger på +35 eller mer. Det blir varmt och det går åt mycket vätska för att hålla igång.

Efter Custer State Park så körde vi Needles Highway som visade sig vara en riktig höjdare. ”Alpvägar” blandat med tighta tunnlar för ett fordon i bredd gjorde vägen till en fantastisk upplevelse.

Lång dag så Henriette bjöd Håkan på TGI Fridays vilket hjälpte upp känslan av trötthet.

Sen kväll, imorgon far vi vidare mot Deadwood, då vi skall leta efter rötterna till Wild Bill Hickok och Calamity Jane.

Tjohopp!