New York - New York. 2010

Varje dag som går nu så står det österut på varje väg vi kör. Det är inte trist, bara en smärtsam påminnelse om att vi är på returen och inte på väg ut.

Resan från Kayenta gick igenom ett fantastiskt landskap. Vi startade i regn, rätt ordentligt sådant, för att sedan avsluta i sol och 38 grader i Albuquerque. På vägen passerade vi Four Corners, den enda platsen i USA där fyra delstater möts. Ett amerikanskt treriksröse +1. Här möts Utah, Arizona, Colorado och New Mexico. Det finns ett monument och det var stängt.

Från Kayenta, Monument Valley till Albuquerque, New Mexico är det 500 km. Sedan har vi ytterligare en transport sträcka på 1950 km till New Orleans. Det råder synnerligen ostadigt väder och det laddar upp tropiska stormar efter varandra ut i Mexikanska Golfen så vi har tagit ett beslut. Från Albuquerque till New Orleans så har vi hyrt en skåpbil. Vi spar minst två, troligen tre dagar på att transportera motorcyklarna. Det ger oss möjlighet att besöka vänner i slutet på resan innan vi flyger hem till Sverige.

Vi åkte förbi Home Depot, den amerikanska varianten av Bauhaus. Där införskaffade vi spännband m.m.

Amerikanska skåpbilar är lite annorlunda än svenska. De är höga som tusan i bak. Vi var tvungna att ge oss ut på stan och hitta en lastramp för att kunna lasta på våra motorcyklar.

Imorgon så startar vi tidigt och räknar med att nå minst Dallas, dvs ca 1050 km

Imorse så startade vi från Flagstaff efter att ha ätit frukost ihop med Janet och Roland Jones.

Vädret såg sådär ut men vi klarade oss nästan hela vägen upp till Monument Valley. Lite duschade blev vi men inget att yvas över. Som vi sagt tidigare så är inte regn i sig ett problem på samma sätt som ihållande vind.

Vi var framme i Kayenta strax efter lunchtid.

Det gick bra att lasta av bagaget och sedan for vi iväg till Monument Valley. Hotellets vakthund var av den tröttare modellen men väldigt söt.

Vi tyckte både två att vi kanske upptäckte en av de mest intressanta platser vi varit på. Vi hyrde guide, det är ett måste för att komma in i parken, annars rör man sig bara i utkanterna. Hela parken ligger på Navajo indianernas reservat och det är deras lag som gäller.

På väg hem så tänkte vi köpa en flaska vin eller ett par öl. Vi skulle fixa räkningar och annat vardagligt bestyr. Snabbt s lärde vi oss att hela reservatet är torrlagt. Även restauranger serverar bara alkoholfritt. Mycket intressant tyckte vi. Vi ska forska vidare om orsaken.

Imorgon bär det av mot Albuquerque, New Mexico.

Vi avrundar med en teambild.

Imorse lämnade vi Las Vegas för Flagstaff.

Tanken var att åka via Historic Rt 66 eller “the motherroad” som den också kallas. Vi hittade en del roliga ställen som gav en riktig känsla av väghistoria.

På vägen dit så passerade vi över Hoover Dam. Det här sättet att resa gör att man träffar oerhört mycket folk, hela tiden. När vi stog vi Hoover Dam så kom den här killen in, med en något fullpackad motorcykel. Han var från Nya Zeeland, på samma rutt som oss, fast åt andra hållet.

Vid lunch så träffade vi ytterligare ett par nya bekanta, fransmän den här gången. Två par på varsin Harley Davidsson.

Vi hittade en riktigt klassisk vägkrog på Rt66 som inte bara gick att hoppa över. Finfin lunch blev det.

Vidare ned mot Flagstaff och där mötte vi upp med Janet Jones och Roland Jones. Janet Jones var ansvarig för det Stipendieprogram Håkan åkte med en gång i tiden och Roland hennes son. Roland och Håkan umgicks under hans studietid i USA. Trevlig middag i Flagstaff blev det.

Totte, vi kunde inte låta bli att ta en bild på en skylt åt dig. Den påvisar vissa konsumtion och kulturella skillnader mellan Sverige och USA.

Tydligen kan man numera köpa Automatgevär som är helautomatiska. En stor förbättring mot tidigare…….

Imorgon ska vi upp mot Monument Valley. Spännande.

Imorgon bitti sticker vi vidare mot Flagstaf, via Historic Rt 66. Vi ska träffa gamla vänner som vi inte sett på många år, ska bli riktigt roligt.

Det blir lite tidigare avfärd än vi tänkt eftersom värmen inte släpper. Det blir inte ens kyligare under natten. Igår var det +38 kl 01.00 på natten. Vi planerar att åka vid 6-7 tiden för att få några mil i någorlunda uthärdlig värme. Resten blir en upplevelse.

Kvällen (sista) tillbringade vi i “gamla Las Vegas”, Freemont. På vägen dit passerade vi alla “wedding chapels” och naturligtvis stannade vi till för att titta lite närmare.

Det är nästan så att man skäms men vi “crashade” ett drive-in bröllop

Den här killen “slängde ihop” en fantastisk margarita på Freemont Street.

Bifogar även några bilder från gårdagens middag på The Venetian. Helt sanslöst vilka resurser som lagts på de här hotellen. Allt är inomhus eftersom det inte går att vara utomhus.

Vaknade utsövda vid 7-tiden. Gick ner i gymmet en timma, skönt!. Vad gör man i Vegas när temperaturen är över 40 grader i skuggan. Jo man hyr en Cabana och tillbringar några timmar vid poolen. I bland är livet hårt……

Mot Vegas!

Vi startade i Barstow med en utsökt frukost. Näringsriktig och välplanerad med alla delar av kostcirkeln.

Sedan gav vi oss på Mojave en gång till. 0715 hade vi +29. Efter 30 minuter så hade nålen passerat +38. Höll sig kring 40 grader hela fm.

Vi landade i Las Vegas kl 10.30 när nålen passerade 42. Hittade Ecxalibur snabbt och lyckades efter lite fix och trix checka in.

Vi försökte köra så tidigt som möjligt för att undvika den värsta värmen.

Vi träffade Sue och Ellen på eftermiddagen och hade en trevlig kväll. Middag på ph. (Planet Hollywood). Vi körde mexikanskt.

Efteråt så var vi och tittade på vattenshowen utanför Belagio. Hela showen kördes med låten ”Proud to be an American” i bakgrunden. Inte et öga var torrt.

Bifogar en bild på vårt hotell. Lite skillnad mot Scandic i Värnamo.

Har just landat i Barstow, Californien. Kört halva dagen i Mojave öknen. +44,5 grader var toppnoteringen.

Carola Ölmhagen sa att huvudet känns som ett kokt ägg i hjälmen. Japp, så är det. Samt resten av kroppen. Man svettas på ställen man inte trodde hade svettkörtlar på. Ni vill inte veta…

Vi gick ned på 30-40 minuters intervall på vätska, det var så in i he…e varmt. Men man kan inte låta bli att hänföras av landskapet och vidderna. Det är mäktigt.

Vi passerade Edwards AFB (Air Force Base). Här var Chuck Yeager den första människa att passera ljudvallen. På samma sätt som Bonneville Salt Flats så har vi igen varit på en plats där människan testat gränsen av sin förmåga.

Vi körde 110 km/h, ingen ljudbang.?!. Långsammare än 110 var inte att tänka på eftersom det enbart höjde värmen. För första gången var det skönare med stängt visir efersom som luften som träffar bara värmer, inte kyler.

När Henriette parkerade sin motorcykel utanför hotellet så skönk stödet ned i asfalten. Vi hoppas att cyklarna fortfarande står upprätta imorgon bitti.

Tidig start mot Las Vegas imorgon.

Central Coast region är USA:s snabbast växande vinproducerande region.

Här görs viner av god kvalite av de flesta förekommande vanliga druvor. Naturligtvis är Zinfandel en av de vanligast förekommande, Chardonnay likaså. Men vi provade även Merlot och Cabernet och fann dem riktgit bra. Packningen tillåter bara 1 flaska var att ta hem. Henriette valde en Chardonnay från Eberle Wineries. Vanligtvis skyr Henriette Chardonnay som pesten, men här hittade hon ett vin som inte alls påminde om de ekdränkta viner hon inte alls gillar.

Håkan lyckades snappa upp en Pinot Noir från Winward Wineries. Det var ett sådant där vin som bara inte kan passeras. Dagen var mycket lyckad.

Det är roligt att åka runt och prova vin. De flesta vingårdar erbjuder provning och prislappen ligger på 5 $ för 5-6 oilka viner. Sedan är det bara att sätta igång. Som svensk så provar man surplar, gurglar, snurra det i munnen, och spottar sedan ut. Vi kör ju! Här ser man 3-4 glas vin för en vuxen man som en rimlig konsumtion. Kulturkrock!!

Vi valde vingårdar som var familjeägda med lägre produktion än de större massproducerande enheterna. Det ger en trevligare atmosfär och gemytligare anläggningar. Man kommer själva produktionen mycket närmare.

Vi avslutade vår minisemester i Paso Robles med trevlig middag och lokala viner.

Bifogar teambild.