New York - New York. 2010

Deadwood, South Dakota

Körda kilometer 3 550.

Vi fick ett tips igår om Deadwood, South Dakota från Dave. Vi beslutade oss för att kolla upp det så imorse lämnade vi Rapid City för Deadwood.

Helt rätt beslut.

Det här är en riktig västernstad med mycket intressant historia. Det kanske mest uppseendeväckande var mordet på Wild Bill Hickok 1876. Han avvek från sin vana att aldrig sitta med ryggen mot dörren och blev under ett pokerparti skjuten av James McCall. I sin hand hade han då par i åttor och par i ess. Alla svarta. Därifrån kommer benämningen ”död mans hand”.

Han ligger begravd på Mt Moriah Cemetary. I graven bredvid vilar Calamity Jane. Det är dock en helt annan historia.

Vi tillbringade hela dagen i Deadwood och tillbringar även natten här innan vi far vidare mot Red Lodge, Montana i morgon bitti. Lång resa och dag framför oss.

Deadwood är verkligen värd ett besök och även att åka runt bland dalarna i området. Vi for upp till Lead för inhandling av förnödenheter samt att vi också ville tvätta våra motorcyklar. De hade gått en vecka i ur och skur så det var dags för en uppfräschning.

Vi har generellt sett väldigt dålig telefontäckning här, vilket är konstigt då alla amerikaner har en mobil så täckningen borde fungera. Så för er som tycker att vi inte hör av oss så har ni nu förklaringen varför. Vid angelägna ärenden så vore det toppen om ni även mailar.

Black Hills, South Dakota, torsdag 1/7

Fortfarande 3 270 kilometer (vi har idag kört 200 kilometer men de räknas inte)

Idag for vi in i Black Hills National Forrest. Riktigt annorlunda efter att ha kört nästan 600 kilometer ”platt landskap”. Helt plötsligt reser sig berg och skog.

In i National parken och upp mot Mt Rushmoore.

Intressant med Mt Rushmoore. När man som utlänning går omkring och tittar på de här ansiktena som är skulpterade i berget så slås man av en känsla. Det här är en de händelser där en Amerikan hämtar sitt patos för sitt land. I Sverige upplever vi avsaknad av sådant här. Vi koncentrerar oss på det som inte är bra och håller fast vid vårt resonemang. Här noterade vi flera som satt och njöt av känslan av ”att vara” och att vara på den här platsen. Vi noterade också flera föräldrar som lärde sina barn historien om sina presidenter och patriotism. Ibland kan vi tycka att vi skulle behöva lite av det vi såg idag även hemma.

Vi for vidare in i Custer State Park. Här finns en av tre Buffalo-hjordar med genetisk ursprung till de vilda hjordar som for fram över prärien för länge sedan. Man begränsar hjorden till 1 500 djur vilket styrs varje höst då man samlar in all djur för räkning och genomgång.

Vi använder oss av ordet Buffalo men den korrekta termen är North American bison men vi förkortar lite i vårt skrivande.

Vi var lite oroliga då vägarna är kantade av skyltar där man påpekar att Buffalo är farliga djur och man bör hålla avstånd. Vi träffade ett par som dagen innan stått mer eller mindre i en Buffalo-hjord. Stärkta av den diskussionen for vi iväg och kom inte särskilt långt innan vi stötte på de första bufflarna. Mäktiga djur som tar sitt liv med ro. Rätt coola. Står där och tuggar gräs med full vetskap att de kan spinga rakt över dig närhelst de önskar. Håll dock avståndet, detta är vilda djur!

Cuser har även en vild åsnehjord. Rätt benämning är Jackass, eller mulsna. Dessa är släktningar till ett arbetslag mulsnor som efter utfört arbete för många år sedan släpptes vilda. De kallas Begging Burros eftersom de lärt sig att det finns mat i bilarna som kör genom Custer. Totalt trafikstopp uppstår ibland när de är hungriga och bara står mitt i vägen och väntar.

Värmen är klart påtaglig eftersom den ligger på +35 eller mer. Det blir varmt och det går åt mycket vätska för att hålla igång.

Efter Custer State Park så körde vi Needles Highway som visade sig vara en riktig höjdare. ”Alpvägar” blandat med tighta tunnlar för ett fordon i bredd gjorde vägen till en fantastisk upplevelse.

Lång dag så Henriette bjöd Håkan på TGI Fridays vilket hjälpte upp känslan av trötthet.

Sen kväll, imorgon far vi vidare mot Deadwood, då vi skall leta efter rötterna till Wild Bill Hickok och Calamity Jane.

Tjohopp!

Körda kilometer, 3 270.

Vilken dag! Vi startade med full tank från Sioux Falls kl 09:30 imorse. Det blåste lite när vi for och vi hade häromdagen i bakhuvudet då Henriette fick jobba som tusan i blåsten.

Nu kom vi ut på prärien så upptäcker vi att det är styv kuling söderifrån och vi är på väg västerut. De vill säga att man måste luta in i vinden för att inte gå omkull. Lägg sedan till Amerikanska Trucks som skjuter lika mycket luft framför sig som Silja Symphoni så blir det hela synnerligen intressant.

Vissa kastvindar kändes som att fotpinnarna skulle slå i marken.

Vi tog ett beslut att köra 100 kilometer åt gången och sedan bestämma hur vi skulle gå vidare. Så höll vi på hela dagen. Henriette bet ihop och när vi var klara hade vi kört 570 kilometer och suttit i sadeln 10 timmar. Varför så långt? Ni som varit här vet att det finns “ingenting” när du väl är ute på prärien, bara sädesfält och en och annan stad bestående av en vägkorsning.

Vi har också märkt att ju längre västerut vi kommer, desto svårare blir det att få tag i minst 91 oktanig bensin. Shell har visat sig vara ett säkert kort, där finns åtminstone som regel 92 oktan, oftast 93. “Vanliga stationer” i South Dakota säljer 87 eller 89 som vassaste bensin.

Vi hittade Hutch´s Cafe och Lounge. ett sådant där ställe som bara finns på film för oss. Vi talade med ägarinnan som köpte stället i mitten på 60-talet av just Hutch som byggde det någon gång på 50-talet. Förmånen att få hamna på sådana ställen är obetalbar. Vilka historier det finns att berätta! Väggarna pryddes av bilder från samhället de senaste 60 åren. Vilken upplevelse!

I Mitchell så svängde vi av för att titta på Världens enda Majs palats. Ett helt hus byggt av Majs! ….trodde vi. Det visade sig vara ett hus byggt på vanligt sätt men täckt av majs på utsidan. Inte riktigt vad vi tänkt oss. Nåväl, en bild är det värt.

Ovanpå det så steg också temeraturen ju längre västerut vi kom. I höjd med Pierre, South Dakota så nådde vi +40. Då var vi tvugna att gå ned på rast var 50 kilometer enbart för att dricka. Alla öppningar i kläderna var fullt öppna men ändå kom det bara varmluft. Det ger begreppet svettas en helt ny innebörd.

Strax innan Rapid City så stannade vi för sista vätskekontrollen och blev direkt uppmärksammade av två norrmän som ser våra registreringsskyltar. Alltid kul att prata med våra grannar.

Vi puttrade fram i ca 90 – 110 km/th och höll emot. Hela dagen har vi sett Harley´s och GoldWings framförda av förare i t-shirt, shorts och utan hjälm. Vi förstår inte riktigt hur de tänker i USA ibland. Att åka MC på ett sätt som gör att du garanterat får men för livet eller dör om du åker omkull eller blir påkörd är tydligen OK men gå in på en toalett så står det varningsskyltar för blött golv överallt!….. Mental kulturkrock.

Prärien är oändlig känns det när man sitter på en motorcykel. Det är ju så här man ska färdas om man vill ha upplevelser, inte i en luftkonditionerad bil. Man märker dofter, blir utsatt för temperatur och vind. Varje förändring i vägen märks. Man är på ett helt annat sätt tvingad att lita på sin förmåga att ta sig framåt.

Dessutom finns det roliga djur på prärien.

Det finns också skyltar värda att uppmärksamma

Vi hade inte tänkt att köra så här långt alls men vi avverkade mil efter mil och till slut var vi framme i Rapid City, South Dakota. Ikväll så stod Burger King för middagen. Det tillsammans med en Pinot Grigio och en Pinot Noir från bensistationen på hörnet gav dagen en riktigt inramning av kvalitet.

Camping är inte på vår tio i topp lista i +40 grader. Vi avvaktar några dagar.

Imorgon blir det Mount Rushmoore och Custer State Park. Kanske en bison eller två.

Totte, ingen skallerorm ännu!

dåliga nätkopplingar på campingplatser gör att vi inta får upp några bilder just nu. Det kommer, det kommer. Vi har en del riktigt bra bilder. Bla på Jojje vår frukost kompis.

Vilken härlig dag

2 700 kilometer

Vaknade i morse innan solen gått upp. Tog det lugnt på morgonen i sällskap med vår frukostgäst, jordekorren, den döptes snabbt till Jojje!

Vid halvtiotiden satt vi på våra motorcyklar igen med sikte på Sioux Falls, South Dakota. I vår ursprungliga planering så skulle vi passera delstatsgränsen betydligt mer norrut men i morse efter diskussion med våra ”grannar” ändrade vi färdriktning. Sioux Falls, är en stad med ca: 130 000 invånare och staden är just kände för det vattenfall som går rakt igenom ”downtown”.

Idag var riktigt intressant av flera skäl . Dels var det en riktigt bra dag för att köra motorcykel. Bra väder och i stort sett vindstilla. Sedan så ändrades lanskapet från skog till öppna landskap. Har vi nått prärien? Temperaturen startade på ca 18 för att sluta på 28 när vi kom fram till Sioux Falls.

Vi gjorde sightseing i Sioux Falls under eftermiddag/kväll. Vi är nog de enda i hela mellanvästern som kör med skyddskläder och hjälm och har shorts under. Här finns inget hjälmtvång och känslan för vad som händer om du kör omkull är obefintlig. Normal motorcykel klädsel är jeans, t-shirt och solglasögon. Vi betraktas nog som UFO eller något liknande.

Minnesota, little sweden

2 300 kilometer.

Igår så startade dagen som alla andra dagar hittills, i regn. Varför bryta en starkt trend.

Vi har råkat ut för en rad av lågtryck som ligger efter varandra och går runt runt. Dessutom så har det varit Tornado varningar i områden inte långt från där vi åker, så nog har vi väder.

Nästan hela dagen i sidvind, vilket var extremt jobbigt för Henriette som inte har så mycket vikt att hålla emot. Henriette fick slita hårt hela dagen igår. Håkan var inte i närheten av Henriettes slit men vi somnade båda två ganska raskt.

Vi jobbar oss vidare västerut och lågtrycken rör sig österut så det blir bättre och bättre. Idag så ligger vi utanför Minneapolis med blå himmel och bra temperatur.

Vi har även upptäckt att vi börjat vakna utan väckarklocka och utan känsla av att vi måste upp. Det är i sig en riktigt befriande känsla. Dessutom så märker vi båda att vi kör motorcykel utan tankar i huvudet. Är det bra? Vi tror att det är ett hälsotecken att man kan stänga av och bara vara.

Som av en händelse så gick vår väg genom Lindström, Minnesota. Det är platsen som Wilhelm Moberg valt för sina böcker om Karl Oskar och Kristina. Hans skrivbord finns där och dessutom hans skrivarstuga. Svenkskänslan var stor.

I Lindström finns en staty av Karl Oskar och Kristina. Håkan fick i uppdrag att fotografera den. När dagen väl var slut och vi började gå igenom bilderna så hade vi foto på Informationstavlan, översättning, minnessten men ingen staty. Idag så har en ny arbetsbefattning utfärdats för Håkan och möjligheten att fotografera är indragen. Med omedelbar verkan.

Första natten i tält. Fältmässigt men hög mysfaktor.

Idag far vi vidare mot South Dakota, ut på prärien. Vi får se hur långt vi kommer.

Eftersom vi inte kan vara hemma och gratta alla våra vänner och vår familj så grattar vi alla här och nu som fyller år i slutet av juni, hela juli och tom 14 augusti. GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!

Todd (USA), Sofia, Fredrik B, Pia, Emma, Amanda-bus, Emelie, Beth (USA), Totte, Stig, Hasse P och Mike (USA). Har vi glömt någon så ber vi så hemskt mycket om ursäkt.

Vi vill också tacka ALLA för glada tillrop och kommentarer på vår blogg!

Håkan och Henriette

Dagen började som gårdagen, dvs i regn. En positiv upplevelse är att vi har världens bästa regnställ, vilket är tur eftersom de tar en stor del av vårt begränsade bagageutrymme.

Weather channel gav oss ett uppslag om att gå lite längre söder ut än vad vi tänkt vilket gjorde att vi efter lunch slapp regnet. Som tur är så är vädret extremt omväxlande, inte mycket av samma väder (man hinner inte tröttna). Just nu blandas, regn, ösregn, sol, blåst, gråmulet och värme inom loppet av en timme. Regnkläder på, regnkläder av, regnkläder på. Osv osv.

Vi såg en skylt om en svensk restaurang (i staden Escanaba) längst vägen, självklart blev det ett besök.

Håkan beställde köttbullar m potatismos och lingonsylt, Henriette var inte så hungrig, en kopp te och en kanelbulle.

Håkan portion var normal, Henriette fick en kopp te och 1 kilo kanelbulle!!! Den äter vi också till frukost imorgon.

Restaurangen öppnades för 30 år sedan av en svenska men drivs nu av en italienska, men i svensk anda.

Resan har gått genom “small town America” och var mycket intressant.

Just nu har vi parkerat för natten i Rhinelander, Wisconsin. Här bor 8 000 människor i “stor-Rhinelander”.

I morgon (måndag) åker vi vidare västerut mot Custer State Park, South Dakota (det tar oss kanske 2 eller 3 dagar att komma dit).

Vi har nu kört 1 930 kilometer.