Körda kilometer, 3 270.

Vilken dag! Vi startade med full tank från Sioux Falls kl 09:30 imorse. Det blåste lite när vi for och vi hade häromdagen i bakhuvudet då Henriette fick jobba som tusan i blåsten.

Nu kom vi ut på prärien så upptäcker vi att det är styv kuling söderifrån och vi är på väg västerut. De vill säga att man måste luta in i vinden för att inte gå omkull. Lägg sedan till Amerikanska Trucks som skjuter lika mycket luft framför sig som Silja Symphoni så blir det hela synnerligen intressant.

Vissa kastvindar kändes som att fotpinnarna skulle slå i marken.

Vi tog ett beslut att köra 100 kilometer åt gången och sedan bestämma hur vi skulle gå vidare. Så höll vi på hela dagen. Henriette bet ihop och när vi var klara hade vi kört 570 kilometer och suttit i sadeln 10 timmar. Varför så långt? Ni som varit här vet att det finns “ingenting” när du väl är ute på prärien, bara sädesfält och en och annan stad bestående av en vägkorsning.

Vi har också märkt att ju längre västerut vi kommer, desto svårare blir det att få tag i minst 91 oktanig bensin. Shell har visat sig vara ett säkert kort, där finns åtminstone som regel 92 oktan, oftast 93. “Vanliga stationer” i South Dakota säljer 87 eller 89 som vassaste bensin.

Vi hittade Hutch´s Cafe och Lounge. ett sådant där ställe som bara finns på film för oss. Vi talade med ägarinnan som köpte stället i mitten på 60-talet av just Hutch som byggde det någon gång på 50-talet. Förmånen att få hamna på sådana ställen är obetalbar. Vilka historier det finns att berätta! Väggarna pryddes av bilder från samhället de senaste 60 åren. Vilken upplevelse!

I Mitchell så svängde vi av för att titta på Världens enda Majs palats. Ett helt hus byggt av Majs! ….trodde vi. Det visade sig vara ett hus byggt på vanligt sätt men täckt av majs på utsidan. Inte riktigt vad vi tänkt oss. Nåväl, en bild är det värt.

Ovanpå det så steg också temeraturen ju längre västerut vi kom. I höjd med Pierre, South Dakota så nådde vi +40. Då var vi tvugna att gå ned på rast var 50 kilometer enbart för att dricka. Alla öppningar i kläderna var fullt öppna men ändå kom det bara varmluft. Det ger begreppet svettas en helt ny innebörd.

Strax innan Rapid City så stannade vi för sista vätskekontrollen och blev direkt uppmärksammade av två norrmän som ser våra registreringsskyltar. Alltid kul att prata med våra grannar.

Vi puttrade fram i ca 90 – 110 km/th och höll emot. Hela dagen har vi sett Harley´s och GoldWings framförda av förare i t-shirt, shorts och utan hjälm. Vi förstår inte riktigt hur de tänker i USA ibland. Att åka MC på ett sätt som gör att du garanterat får men för livet eller dör om du åker omkull eller blir påkörd är tydligen OK men gå in på en toalett så står det varningsskyltar för blött golv överallt!….. Mental kulturkrock.

Prärien är oändlig känns det när man sitter på en motorcykel. Det är ju så här man ska färdas om man vill ha upplevelser, inte i en luftkonditionerad bil. Man märker dofter, blir utsatt för temperatur och vind. Varje förändring i vägen märks. Man är på ett helt annat sätt tvingad att lita på sin förmåga att ta sig framåt.

Dessutom finns det roliga djur på prärien.

Det finns också skyltar värda att uppmärksamma

Vi hade inte tänkt att köra så här långt alls men vi avverkade mil efter mil och till slut var vi framme i Rapid City, South Dakota. Ikväll så stod Burger King för middagen. Det tillsammans med en Pinot Grigio och en Pinot Noir från bensistationen på hörnet gav dagen en riktigt inramning av kvalitet.

Camping är inte på vår tio i topp lista i +40 grader. Vi avvaktar några dagar.

Imorgon blir det Mount Rushmoore och Custer State Park. Kanske en bison eller två.

Totte, ingen skallerorm ännu!